Curtains down, curtains up – This is the end my friend

http://quimologi.wordpress.com

Den här bloggen har nu gjort sitt. Precis som en annan gammal blogg blev också den här bara en brygga modell kortare mellan en viktig blogg och en annan viktig blogg. Livet går vidare och allt det där.

Gör någon glad…

Det bästa med Växjö var att det fanns en station där så att man kunde åka därifrån. Och resan hem var ganska härlig. Hamnade på ett Öresundståg och fick tag på en dansk Metro. Så länge de inte pratar förstår man ju. Både Danmark och danskarna. Skaffa dig en anledning att flytta till Köpenhamn skriver jag i mitt anteckningsblock och i smålands mest kontinentala tågkupé hörs typ redan sorlet från Ströget.

Om en stund senare i min lägenhet igen med utsikten över takåsarna och alla ouppackade lådor på parketten som säkert börjat inse att de inte har någon roll i mina nya minimalistiska planer men i en av dem hittar jag ett vykort från Mallorka och andra sidan sekelskiftet.

Tänk. En gång i livet har jag känt den här killen (för hade det varit en tjej som brukade skriva såna här kort hade jag inte glömt bort henne) så bra att han inte ens behöver skriva vem det är ifrån. Undra vad vi gjorde när han kom hem…?

Nothing ever lasts forever

Jag sitter på min balkong och äter jordgubbar på fel sida landet. Genom mina högtalare ut över takåsarna i stan jag bor i ekar kaninmännen…

I want it now I want it now, Not the promises of what tomorrow brings,
I need to live in dreams today, I’m tired of the song that sorrow sings

Jag tänker på mina nikotintuggummi med lakritssmak.

Så lite som 7 gram lakrits sänker testosteronnivåerna i kroppen med över 20 procent.

Men och Well,

buhu kära manlighet,

den där asken med nikotintuggummi är den enda plankan över till mitt gamla kemiskt beroende fastland som jag har kvar och varken du eller jag eller någon annan ska rycka bort den från mig riktigt än.

För det är som med solstrålen som tittar fram bakom molntäcket, som med det första fågelkvittret i gryningen,

som med att börja sakna någon igen,

plötsligt händer det bara.

Och ikväll händer absolut ingenting.

I want it now I want it now, Don’t tell me that my ship is coming in,
Nothing comes to those who wait, Time’s running out the door you’re running in

Sitting on a cornflake (on the long and winding road to Shangri-La)

Jag sitter på mitt rum och lyssnar på Beatles och tänker på min långvariga flytt.
På att det kanske är som med att diska, som med att gå upp ur sängen,

som med att sluta älska någon,

en process.

Jag går ner och hyr tre filmer istället för att utveckla tankarna kring processer.

Köper godis, äter upp det och får halsbränna.

Sen lyssnar jag på Beatles igen och rycker hårstrån ur näsan med pincett för första gången i mitt liv.

Vilket jävla lidande.

Hur orkar ni tortera era ögonbryn på samma sätt kvinnor?

Tror förövrigt att den där med ögonbryn är för kvinnor vad ansiktsbehåring inte är för män. Vi gillar det. Skägg är stiliga. Kvinnor däremot verkar inte gilla det.

- Är du seriös?

Som Linda undrade när hon fick syn på Axels fina mustasch.

Däremot verkar de, kvinnorna, tillbringa ganska många timmar om året plockandes sina ögonbryn.

VARFÖR DÅ?

Jag undrar om någon man i hela världshistorien någonsin träffat en kvinna där utgången, åt endera hållet, varit resultatet av någonting som har med tjejens ögonbryn att göra?

- Jo, jag tyckte om henne. Skärpt tjej. Snygg också.

- Men vad hände då?

- Ja men vafan, du har ju sett korten. Jag kan inte vara tillsammans med en tjej med såna ögonbryn.

Var snäll och spola tillbaka bandet.

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Jag sitter på mitt rum och lyssnar på Beatles. Snart har jag flyttat klart och snart har den långa och vingliga vägen John och Paul sjunger om för första gången fört mig till en lägenhet med balkong i söderläge.

Välkommen till Shangri-La mina vänner.

Trappa upp, trappa ner, (springer lille John Narkotika Hund)

Varje gång jag flyttar börjar jag tänka på alla andra gånger jag flyttat.

- Skulle man kunna säga att du blir lite flyttsentimental?
- Det skulle man nog kunna göra om du slutade ställa ledande frågor till dig själv.

Här skulle jag vidare kunna dänga Sawatskys tio dödssynder i huvudet på den stackars depraverade och djupt olyckliga synvilla som ligger och försöker dölja allt med sitt hånflin i min säng men jag låter bli och inte eftersom det är fult att sparka på den som ligger ner för det gäller inte när man ligger i en säng utan eftersom jag blivit så vuxen och balanserad det senaste året.

Istället.

Bära sitt liv i flyttkartonger och springa i trappor. Upp och ner. Hissar är för quitters. Diska porslin och packa upp sitt liv ur flyttkartonger igen. Fundera på det där om att det du äger tillslut kommer äga dig. Plocka upp ett trasigt och neongrönt plaströr med en hand i ena änden som man ska klia sig själv med ryggen på. Tänka ja, förmodligen och skriva upp i sitt anteckningblock att man måste skaffa sopsäckar. Massa sopsäckar.

My nose my nose, my kingdom for a nose – ord och raka näsor

Jag har alltid haft en grej för tjejer med markanta näsor. Inte tjejer med markanta näsor rakt av men snygga tjejer med markanta näsor. Karaktäristiska näsor som diplomaten skulle säga.

Någon annan föreslog att det kanske var därför att jag såg utmaningen i någonting som aldrig skulle ta slut.

Som i att…

- Den där kvinnan skulle jag aldrig försöka sluta älska eftersom jag någonstans innerst inne tycker så synd om henne.

Det är givetvis troligtvis inte sant.

Kanske är det istället så att jag  tycker att den karaktäristiska näsan sticker av så härligt  i en annars ofta monoton och likriktad tillvaro. Där bland alla begagnade kläder och ord, lånade tankar och raka näsor, vad man än tycker om den, sticker den verkligen ut den karaktäristiska näsan. Ja, det är till och med något rörande över den.

Eller så har jag bara en fetish för näsor. Alla mina beroenden har haft sina epicentrum i trakterna av näsan. Så kanske gillar jag bara näsor.

Sex, nykterhet och droger – Nätterna är fortfarande för underbara för att sovas bort

Förut började min puls slå bara när solen gått ner och kvällarna och nätterna och alla sinnesstämningar man fångar bäst bara då har flugit högst med mitt hjärta sedan min mun var full av mjölktänder.

Nu för tiden däremot börjar jag alltid känna att det är dags att tänka på refränghelvetet när klockan närmar sig Seinfeldrepriserna som aldrig tar slut på femman.

- Hej allihopa. Här har ni en livs levande ikea möbel. Kom hit och sätt er på mig när ni vill…

Ungefär inte alls men ändå på något sätt.

När jag blev full – eller hög för den delen – på regelbunden basis kunde jag ha kul i en farstu. Nykter däremot känns det alltid som att det finns intressantare saker att göra än att tränga in sig i den där farstun och låtsas ha kul med massa kids som precis lämnat sin hemkommun för första gången. (Nej, jag räknar inte de ettåriga “Hitta sig själv resorna i Australien” som verkar säljas på prenumeration på insidan av studentmössorna.)

Det enda tråkiga med mina inomhuslekar är att man inte lika ofta träffar på folk som man på ett naturligt sätt kan inleda något med som en trekvart senare avslutas i någons säng.

Men så är ju hela nätet fullt av porr också…

Efter en lång dag i skolan…

Varje gång jag får en kallelse till någon av de mindre bekväma undersökningar
som jag lurat på mig remisser till brukar jag alltid omvärdera läget.

Som förra gången.

“Du har fått tid för Cystoskopi. Cystoskopi går till så att läkaren för in en liten kamera i urinröret och…”

Ja, alltså, vafan. Lite dropp efter att man kissat. Tänk på barnen i Darfur. De har inte ens några toaletter.

Balanserar kvar på hälarna på golvet en stund. Tänker på dagarna då doktorn
bara lyste in i örat med en ficklampa, tittade ner i min hals och bad mig säga ah
och skickade iväg mig hem till Mamma med ett kalleankaplåster på min tunna arm.

Andas djupt in och ut. Öppnar upp fönstret och försöker vädra ut stanken
från 26 års skuggfajtande med döden. Försöker vara en man och se humorn.
Försöker skriva ett inlägg istället.

Man kanske kunde scanna in kallelsen...

Och snart fyller jag 27...

Fasader, bravader, applåder

Jag är en nikotinabstinent Mattias Flink hela dagen och skäller ut folk på
prenumeration. Messar Axel och ber honom ge mig pengar som han lånade
till en pizza förra söndagen. Plötsligt säker på att han är en hal rackare som
vill lura mig på studiebidraget  och inte en av mina bästa vänner.

Sen kör vi intern premiärvisning för vår kortfilm i ett redigeringsrum som är
ungefär lika stort som min bakficka men inte ens klaustrofobin med sin andfåddhet kunde dölja att vi gjort ett jävligt bra jobb.

Återupptar en gammal tradition från förra hösten när jag kommer hem och går
in på mitt rum och skriker högt och bankar hårt i garderobsväggen med mina
handflator. Hinner tänka att om jag vore riktigt hård hade jag använt knogarna
istället innan jag försvinner in i duschen.